En morgon när vi precis hade börjat ga parkerar en man lite längre fram pa vägen och det sag ut som att han inväntade oss. Det var precis vad han gjorde, han ville nämligen intervjua oss och fraga olika saker. Nu nagra veckor senare fick vi dessa bilder skickade till var mail, resultatet blev en tidningartikel.

One morning when we just had left our gite, a man was parking his car a bit further and it looked like he was waiting for us. That was exactly what he did because he wanted to make an interview and ask some questions. Now, a couple of weeks later we got these pictures sent to our email, the result became a nice newspaper.

Var vistelse här i Barcelona börjar lida mot sitt slut, imorgon tar vi flyget till Teneriffa. Vi har haft mysiga och roliga dagar i storstaden. Träffat härliga människor pa hostlet vi bott pa och utforskat den vackra kuststaden. Kul att se lite folk efter en ganska ensam vandring, men längtar gör vi bada tills imorgon da vi kommer till natur och hav:)

Our days here in Barcelona has gone fast, tomorrow we're leaving for Tenerife. We've had a lot of cozy and nice days in the big city. Met a lot of nice people here at the hostel and done some exploring. Fun to see some people and life after a pretty lonely hiking, but longing for the Canary Islands we do both of us, the nature and the ocean...

Bilder fran en jattemysig matmarknad inne i stan

Pictures from a very cozy foodmarket here in Barcelona 

Idag gick vi upp till toppen bakom den kända parken "Güell" tillsammans med en go kille som vi lärt känna här pa hostlet. Fantastisk utsikt utan massa turister!
Today we went up to the top behind the famous park "Güell" together with a nive guy from the hostel. Amazing view without a lot of tourists!

I brist pa andra poser tog vi till "hopp-posen". Fungerar alltid lika bra;-)
The "jump-pose" is always working!

Ikväll fick vi veta att det anordnas en fontänshow sa vi gick dit för att se hur den var. Vilket vi var väldigt glada över att vi gjorde, den var helt otrolig med musik spelandes över hela platsen. Och det maffiga slottet i bakgrunden.

Tonight, somebody told us about a Fountainshow so we went there to check it out. We are very glad that we did since it was amazing with music playing all over the place. And the impressive castle in the background.

Ännu en tid har gatt da vi har befunnit oss pa Santiagoleden. Vi har upplevt regn och lite mer regn men även träffat underbara människor och vi kan väl säga att under den har etappen har vi tillägnat mer tid pa olika platser än tiden vi lagt pa att vandra. Okej, inte riktigt men typ. Man gör lite som man själv vill här pa Santiagoleden, antingen gär man som vi har gjort den senaste tiden, nämligen tar vara pa de möten man träffar pa längs vägen, eller sa gör man som en fransk kille vi stötte pa häromdagen, gar/springer igenom 40 km varje dag...

Another time has passed by, while walking Santiago de Compostela. There has been rain and a little bit mor rain but we have also met wonderful people and we can almost say that we have been spending more time at people than we have on walking. Okey, not really but almost. You do as you prefer on the Santiago-path, either you do like we have done, really explore things during the walk, or you do as a french guy we met, walk/run 40 km a day...

Ibland har vi haft lite problem med att hitta boende, att tälta nagonstans mitt i en stad eller större samhälle är svart, vi har testat...Folk är inte lika förstaende och hjälpsamma, normalt sett finns det en camping öppen och vandrarhem att sova pa inne i staden men eftersom det är november är alla dessa stängda. Detta hände oss en eftermiddag när vi anlände till staden Espalion efter att ha gatt längre än vad vi tänkt. Det visade sig att alla gites var stängda, trötta satte vi oss ner pa trottoaren och funderade pa vad vi skulle göra. Da gick det förbi en man som var ute pa en kvällspromenad med sin hund, han undrade om han kunde hjälpa oss och holländare som han var fick vi bra kontakt. Han bodde nagra km utanför Espalion och erbjöd oss en tältplats. Tyvärr hann vi inte ta nagra foton pa hans ställe där han haller pa att renovera ett gammalt stenhus. Helt ensam bor han där uppe pa ett berg tillsammans med sin hund och gör allt jobb ensam. Det har blivit populärt att framförallt folk av andra nationaliteter köper sig ett övergivet hus i Frankrike och gör det som nytt. Frans, som var hans namn var glad över att fa lite sällskap. Jag och Inte var glada över att ödet än en gang lett oss rätt och som grädden pa moset slapp vi prata franska för en kväll:)

Sometimes we have a hard time looking for a place to sleep. To camp somewhere in the middle of a town or a bigger community is hard, we know...People aren't very understanding and helpful since there normally is a campsite or hostel open but this is november and everything is closed. This happend to us one afternoon when we came to Espalion after walking longer than we had planned. All the gites were closed, tired we sat down and thought about what we should do when a man came by and asked if he could help us. He was dutch and that makes it easier to get contact. He offered us a place where he lived to put up our tent about 6 km behind the town. Unfortunatly we didn't take any photos of his place, he was renovating an old stonehouse all by himself. It has become popular to do that in France, especially people with other nationality. He was very glad to have some company and we were happy that faith once again had helped us. And it was nice not having to speak french for one night:)

Nästa anhalt var den vackra lilla staden Estaing där vi kom till ett "hospitality", en plats för pilgrimer att sova pa. Det var ett stort hus med plats för 20 personer, i ingangen möttes vi av en man som volontärarbetar där som värd och ansvarar för hela stället. Han hade varit där i en vecka helt själv och blev överlycklig när vi kom. Och med överlycklig menar jag att hans mun gick hela kvällen, sa glad var han över att ha nagra att prata med igen. Pa kvällen gjorde en äldre man oss sällskap till middagen och även han var glad över att tva nordiska tjejer hade valt att komma till Estaing den kvällen.

Our next stop was the beautiful town Estaing were we slept at a "hospitality", a place for pilgrims. It was a big house with beds for 20 people, there's always someone there volunteering as a host. When we came the host met us and he was very happy, there hadn't been anyone there the last week. And with very happy I mean he was talking and talking during the whole evening;) For dinner a older man joined us and he was also very glad that two swedish girls had chosen to come to Estaing that night.

En sak som var ny för oss när vi kom till Estaing var donation. Det vill säga, man betalar sa mycket man kan, det finns inga 'fasta' priser. Det är för att människor med mer pengar kan betala mer än de som har mindre pengar. Hospitalitét i Estaing fungerade pa det viset, för att alla ska ha möjlighet till en säng över natten. Nästa dag anlände vi till Espeyrac och Manou & Christoph, ett par som ocksa driver sin verksamhet genom donation. De har sängar till fem personer och erbjuder, förutom en säng, middag och frukost till pilgrimer. Det fina med de här platserna och människorna är att det blir en mycket mer personlig upplevelse än vad det blir pa t.ex ett vandrarhem. Skillnaden är att de som driver donationsställen vill träffa nya människor och det blir en stor del av deras vardag att alltid finnas till hands för pilgrimer. Pa vandrarhem sköter gästerna sig i stort sett själva och det blir inte samma kontakt. Manou & Christoph har tva asnor som de brukar göra utflykter och vandringar med, vilka mysiga djur!

Morgonen därpa lämnade vi Espeyrac och fortsatte var vandring till Conques som är en av de populäraste stoppen pa Le Puy-leden. Den lilla staden ligger langt nere i en dal och det som utmärker Conques är kyrkan. Som de flesta dagar är vi varmt uppskattade som pilgrimer i dessa hosttider när vi anländer till de ställen vi stannar pa över natten, likasa var det i Conques. Vi blev bjudna pa middag av värdarna och fick delta i kvällsaktiviteterna i kyrkan sasom kvällsbön och sanger tillsammans med munkarna. För manga pilgrimer handlar hela vägen om religionen och att vandra i Sankt Jacobs fotspar. Samtidigt som jag uppskattar besök i kyrkan och respekterar den kristna tron kan jag inte första varför man väljer att ägna hela sitt liv till Gud. Men jag är glad för att jag far uppleva alla dessa olika levnadssätt och träffa människor med olika livstro.

Vi tog inga bilder pa Conques men Inte knäppte nagra fina foton när vi äntligen hade vandrat upp hela vägen fran dalen och staden. Sa vackert när molnen fortfarande täckte allting pa morgonkvisten.

We didn't take any photos on Conques but Inte took some nice pictures when we finally had reached the top. It was so beautiful when the clouds were still covering everything in the morning.

Haha, mina 19 ar firades tillsammans med denna galna killen, Andrea. Han driver ocksa ett donationsställe för pilgrimer i staden Livinhac och känner Manou & Christoph. De startade sin verksamhet nastan samtidigt i april tidigare i ar. Det kändes bra att fylla ar och dagen startade ännu bättre da Inte och Andrea överraskade mig med lyxfrukost. Och självklart var de röda näsorna pa som är en av hans 'tricks'. Pilgrimer vandrar iväg med de där röda clownnäsorna för att visa att de har varit hos Andrea. Hans plan är att ändra slutpunkten i Santiago till hans plats i Livinhac, jag väntar spänt pa att se om han lyckas!

Haha, my 19 years were celebrated together with this goofy guy, Andrea. He is also running a donationplace for pilgrims i Livinhac and knows Manou & Christoph very well. They started their activity at the same time in April earlier this year. It felt good to turn 19 and my day started great with a surprisebreakfast! And of course, we had the red noses, one of his 'tricks'. Pilgrims are leaving with the clown noses to show that they have been at Andrea. His plan is to change Santiago to his place in Livinhac, I am excited to see if he'll manage!

Vacker soluppgang hos vart nästa värdpar, det belgiska paret Beatrijs & Koen. Andrea tog med oss pa en marknad i Figeac, en större stad, tillsammans med en trevlig belgisk man. Eftersom han var fran Belgien fick Inte bra kontakt med honom och efterat akte vi hem till han och hans fru. Sa himla trevliga människor och de erbjöd oss att komma förbi dem och att vi fick stanna sa länge vi ville. Sa när vi lämnade Andrea dagen därpa anlände vi istället till dem och nagot vi alltid vill göra när folk erbjuder oss att stanna är att hjälpa till med eventuella projekt. Det passade bra eftersom de ocksa renoverar ett hus, en vaning var fortfarande inte färdig sa i tva dagar ägnade vi tid till att mala, vilket är kul eftersom hjälp alltid uppskattas samtidigt som man själv lär sig nagot. Vi stannade hos Beatrijs & Koen i fyra dagar medan vi planerade vad vi ville göra härnäst. Vi hade en känsla av att vi ville göra nagot nytt, kanske börja bege oss söderut. Efter mycket tankar fram och tillbaka bokade vi flyg fran Barcelona till Teneriffa den 1 dec, alltsa nu pa lördag. Da var bara fragan hur vi skulle ta oss till Barcelona...jo, vi liftar.

Beautiful sunrise at our next stop, the belgian couple Beatrijs & Koen. Andrea took us for a market in Figeac, a bigger town, together with a nice belgian man. Since he was from Belgium Inte got good contact with him and afterwards we went to his place and his wife. Lovely couple! They offered us to come by and we could stay as long as we wanted. So after leaving Andrea the next day we arrived at their place and something we always want to do when people let us stay is to help them with projects. It was a good timing since they also are renovating, still had one floor to go. We spend to days painting, which is fun because at the same time you get some experience and it's nice to help when it's appriciated. We stayed at their place for 4 days while we we're figuring out what to do next. We felt for doing something new, maybe start to go south. Finally we booked a flight from Barcelona to Tenerife the 1st of December. And how to get to Barcelona, hitchhiking of course!

Här är tva bilder pa staden Perpignon som ligger ca 30 km innan den spanska gränsen. Liftandet gick bra, de tva första dagarna atminstone tills vi anlände i Perpignon med trevliga människor. Efter Perpignon var det 180 km kvar till Barcelona och da blev det svarare, ju närmre den spanska gränsen vi kom. Till Spanien kom vi iallafall och där tog det stopp. Eller ja, ett tag tills vi gick pa motorvägen och kom till en bensinmack där vi träffade pa en grupp kineser med en stor buss som skulle till Barcelona...Självklart tog vi vara pa tillfället och fragade om det fanns möjlighet att fa följa med. Och BOM sa satt vi i en skön buss som tog oss 140 km gratis till Barcelona centrum, det är bara att tacka och buga! Kineserna tyckte vi var spännande och de ville bjuda oss pa middag. Dock hade vi ingen sovplats fixad medan de blev framkörda till sitt lyxhotell. Pa 40 min skulle vi försöka hitta ett hostel men det fanns ingen möjlighet sa vi gick avböja middagen men glada är vi över att vara här och nu ska vi utforska staden innan vi flyger pa lördag!

Here are two pictures of the town Perpignon which is located 30 km before the spanish boarder. The hitchhiking went good, the first two days at least until we arrived to Perpignon with nice drivers. After Perpignon was it 180 km left to Barcelona and this part was harder. Finally we got to Spain but there we thought we would have to take the train. But then we came to a gasstation where there was a group of chinese people with a big bus that was heading to Barcelona...Of course we took advantage of the situation so we asked if there was any possibility to come with them. And BOOM, suddenly we we're sitting in a comfortable bus for free all the way to Barcelona. The chinese people thought we we're funny and they wanted to invite us for dinner. Unfortunatly we had to look for a hostel while they were arriving to a luxury hotel, there was no way that we could find a place before dinner so we had to decline but we are happy to be here and now we are going to explore the city until saturday!

"Vägen visar sig framför oss i alla möjliga former
Fälten och skogarna ler
Löv har lagt sig i stora mängder och döljer det vi inte vet
Landskapet räcker langt
Sedan kommer berg
Och därefter fler
Jag njuter av den vida utsikten medan jag undrar vad som finns bakom
Längtan att upptäcka det som gömmer sig"

Knappt 3 veckor efter att vi anlande till Saizy kom antligen postbilen med vart paket med ryggsack och skor. Den franska posten ar inte sarskilt palitlig och vi fick vanta nastan 2 veckor mer an vad vi hade tankt. Delar av tiden spenderades med att jobba, andra med att upptacka omgivningen. Efter ett tag bestamde vi oss for att, istallet for att bara fordriva tiden i vantan pa paketet, fortsatta resan pa ett satt som vi hade tankt att gora senare, namligen genom att jobba pa en gard och samtidigt lara kanna manniskor pa ett djupare satt. Sa vi anmalde oss till Wwoof France, tog kontakt med gardar och hittade en plats som vi redan nasta dag skulle aka till tills vi, tidigt samma kvall, fick ett sms fran Nora om att vart paket da antligen hade anlant! Ater igen andrade vi vara planer; nasta morgon vandrade vi ivag for att hamta upp ryggsacken och vandringskangorna, packa over allting och sedan paborja den forsta lilla biten av var 'riktiga' vandring. Da klockan redan hade hunnit bli tidig kvall och vi endast hade ca 1,5 timme pa oss innan morkret skulle falla borjade vi genast leta efter sovplats. Genom en trevlig kvinna fick vi taltplats pa en ang hos en gammal bonde som under tidigare ar hade haft manga kossor att mjolka men numera endast hade ett par hons kacklandes pa garden.

The postman came with our package about 3weeks after we arrived to Saizy. The french post isn't too reliable and made us wait almost 2 weeks longer than we expected. Parts of the time were spent working, others by exploring the area. After a while we figured we'd rather continue our journey in a way we had planned for later than sit and wait. So we made ourselves members of Wwoof France, got in contact with some farms and found a place we were going to next morning already. Then we recieved a textmessage from Nora, saying that our package finally had arrived! Once more we changed our plans; next morning we walked off to pick up our bags, repack and begin the first little part of our 'real' walk. As the clock had been ticking and the evening had come which meant that it was only 1,5 hour til the darkness would take over the world, we started to look for a place to sleep right away. Through a nice woman we found a place in the garden of an old farmer, who in the early days had had many cows to milk but now only had a couple of chicken cackling around.

Bilder fran var andra tur till Vezelay
Pictures of our second walk to Vezelay

Tidigare var tanken att vi skulle aka ner till Pyreneerna i Frankrike och borja vid St Jean Pied de Port som jag visade pa kartan tidigare. Men efter att ha hort en del om de olika pilgrimslederna till Santiago de Compastela, bestamde vi oss for att vandra fran Saizy till staden Autun, ca 100 km bort, for att darifran ta taget ner till Le Puy en Velay, staden dar den popularaste pilgrimsleden i Frankrike har sin borjan. Vi planerade att folja denna led och sedan se om vi ville ga hela, kombinera vandrandet med att lifta/ta tag eller vad mer som skulle kunna bli aktuellt.

The thought had been to go down to the Pyrenees in France and begin in St Jean Pied de Port as I showed you on the map last time. But after hearing a lot about the different pilgrimpathes, we decided to walk from Saizy to Autun, a bigger town about 100 km away, to take the train from there to Le Puy en Velay. The pilgrimpath starting in Le Puy is the most popular one in France. We planned to follow this path and then see if we wanted to go the whole way or combine the walking with taking a train or whatever.

Sa dagen darpa fortsatte vi var vandring pa 18 respektive 25 kg, plus en extra vaska som skulle skickas hem. Fragan var vart vi skulle hitta ett postkontor pa den franska landsbygden, det var utmaning nr 1. Utmaning nr 2 var sedan att hitta ett postkontor som faktiskt var oppet, da fransmannen valjer att stanga i princip allting mitt pa dagen, och mitt pa dagen ar i Frankrike lika med ungefar HELA dagen...

So next morning we continued our walk with each our backpack weighting 18 and 25 kg plus an extra bag that was supposed to be sent home. The question was where to find a postoffice on the French countryside, that was challange nr 1. Challange nr 2 was then to find a postoffice that actually was open, since the french people close about every shop in the middle of the day, and the middle of the day in France seems to be the WHOLE day...

Sa vaskan blev vi inte av med pa ett tag och forutom ett oppet postkontor var det svart att hitta egentligen vad som helst som hade oppet. Brodet borjade ta slut, likasa frukosten och middagar. I och for sig hade vi samlat pa oss en hel del ris, pasta, sylt och nutella under cyklingen; det som vagde betydligt mycket tyngre nar det nu skulle baras pa ryggen. Dock var vi inte direkt sugna pa denna kombination av matvaror och darfor ansag vi det ytterst nodvandigt, kalla oss bortskamda, att handla ett och annat denna lordag eftermiddag. Var enda chans att hinna till narmsta 'storre' samhalle i tid var genom att lifta, sa vi gav det ett forsok. Det blev tva enkla skjuts och innan vi sjalva forstod det var vi i Quarre-Les-Tombes.

So we didn't get rid of the extra bag and beside an open postoffice it was hard to find pretty much anything that was open. We were running out of bread, breakfast and dinner. Well, we had been collecting quite some rice, pasta, jam and nutella during our biketrip, which was weighting way more now that we had to carry it on our back. But we were not especially hungry for this combination of grosseries and found it therefor extremely important, call us spoiled, to shop some food this saturday afternoon. Our only chance to be in time in the closest 'bigger' town before closingtime was to hitchhike, so we gave it a try. After 2 easy rides we all of a sudden were in Quarre-les-Tombes.

/Inte

Efter att ha haft en tid med skinande sol och 25 grader blev det nu allt kallare. Natten som vi spenderade i talt hos ett trevligt par precis utanfor Quarre-les-Tombes var svinkall och ett bevis pa att vintern narmade sig i Frankrike ocksa. Nar vi vaknade pa morgonen hade taltet stelnat av frost. Medan hela jag var frusen och irriterad av kylan var Inte bara glad, den knappskallen. Hon trivs som fisken i vattnet nar det ar kallt. "Da kanns det att man varit ute och sa kan man bara krypa in och varma sig pa kvallen." Hmmmm...just det...i det uppvarmda taltet ja!!!

After some time of clear blue skies and 25 degrees it was now getting colder. The night we spent in the tent at a nice couple just outside of Quarre-les-Tombes was icecold and showed that the winter was coming closer also in France. When we woke up the tent was covered with frost. While I was frozen and irritated because of the cold Inte was just happy, crazy as she is. She feels like a fish in the water when it's cold. "It makes that you feel that you've been outside and afterwords you can just hop in and warm yourself at night." Hmmmm... sure... in the heated tent right!!!

Innan vi vandrade vidare blev vi bjudna pa en kopp kaffe som varmde vara halsar. Nar vi kom ut till den stora vagen kande jag for att testa att lifta igen. Det visade sig bli var lyckodag da redan den forsta bilen stannade och ur hoppade en 60-arig gubbe for att hjalpa oss in med packningen. Hans GPS var installd pa staden Marseille, som ligger nere vid kusten i Frankrike. Vi tankte att vi kunde fa lifta nagra mil pa sin hojd men det visade sig att han akte forbi flera stader som lag pa vagen till Le Puy. Vi fick aka med honom ner till Lyon innan han skulle behova svanga av fran sin rutt for att komma till Le Puy. Istallet korde han oss hela vagen till Le Puy vilket betydde en omvag pa 100km for honom. Val framme i Le Puy sokte han upp ett hostel och korde oss dit. Han var sa glad over vart sallskap och tyckte att det var jattekul att hjalpa oss pa var resa. Vi hade akt med honom 400 km och han hade ytterligare 300km kvar nar han lamnade av oss. Det ar sa kul att lifta nar manniskorna uppskattar att fa lite sallskap men sjalvklart galler det att ha tur och att vara forsiktig, "alla ar ju inte helylle" eller hur mamma?;-)

Before we walked on the nice couple invited us in for a cup of coffee that warmed our throats. When we came out to the big road I felt like hitchhiking again so we gave it a try. It showed this would be our luckyday when the first car stopped. A 60-year old guy jumped out of the car to help us with our backpacks. His GPS was focussed on Marseille, which lies in the south of France. We thought we could hitchhike a couple of miles this beautiful day but it turned out the guy was heading in our direction. We got to join him down to Lyon where he would have to turn off from his route to reach Le Puy. Instead of leaving us in Lyon he drove us all the way to Le Puy, which for him was a 100km extra. In Le Puy he found us a hostel and left us there. It's so nice when people appreciate your company but of course you have to be lucky and careful, "not everyone is straight in his head" right mom?;-)

Le Puy ar en valdigt vacker stad och vi stannade dar i nagra dagar for att vila upp oss infor var "riktiga" vandring. Temperaturen var betydligt kyligare nu och vi behovde lite varma klader sa vi spenderade vaaaaldigt mycket tid pa den stora franka outdoorkedjan Decathlon. Det finns allt mojligt till alla olika slags aktiviteter, vi hade skitkul haha.

Le Puy is a beautiful city and we stayed there for a couple of days to get some rest for our "real" walk. The temperature was much colder and there for we needed some warm clothes so we spent a lot of time at the french outdoorshop Decathlon. They have all kinds of thing for all different activities, we had a great time haha.

 Med tanke pa att det ar november och vintern har tagit form ar det mycket svarare att fa tag pa boende nar man vandrar. "Vandringssasongen" har nere ar mellan maj till mitten av oktober da det ar varmare och betydligt mer folk som vandrar. Eftersom vi valjer att ga leden sa har sent pa aret och utanfor sasong kan man inte vara lika spontan med vart man ska stanna for dagen. Under sasong finns det cafeer och gites (stallen att sova pa langs vagen) oppna med jamna mellanrum. Nu i november ar ca 10 % av dessa oppna. Darfor ar det skont att vi har ett talt med oss sa att vi kan sova vart vi vill men man vet saklart aldrig med vadret. Haromdagen knackade vi pa hos en familj och fragade om vi kunde fa satta upp vart talt nagonstans och vips sa fick vi ett sovrum for natten. Men det ar saklart alltid en chansning. 

Because of the late time of the year and with winter coming up it's much harder to find a place to sleep while you're walking. The "season" is between may til mid october when it's warmer and way more people walking. Since we chose to walk at this time of the year we can not be as spontanious with finding accomondation since only 10% of the cafees and gites are open. There for it's nice to have the tent with us but of course you're never sure about the weather. We knocked on the door of a family the other day asking for a place to put up our tent and all of a sudden we had a 'hotelroom' for then night. But of course you never know.

Vi har nu vandrat i 6 dagar och jag forstar varfor Le Puy leden ar den popularaste av de fyra man kan valja mellan har i Frankrike. Det paminner lite om den svenska fjallen, dock mer sma byar, manniskor och djur langs vagen. Omgivningen skiftar valdigt mycket fran hyfsat platt landskap till hoga berg och djupa dalar. Just nu befinner vi oss mellan fyra bergskedjor vilket gor utsikterna magnifika. Gardagen bjod pa den vackraste dagen hittills med skinande sol och synliga snotackta bergstoppar. Inte ar helt lyrisk i den har atmosfaren. Jag vet inte hur manga ganger hon yttrat "Natta, har kan vi bygga ett hus!" under dagen haha. Da har vi bara vandrat i en vecka, manga km och nya vyer vantar. Undrar hus manga hus vi kommer att ha pa alla platser i varlden och langs alla andra pilgrimsleder som finns att upptacka. Ewa och Anders, om det blir for mycket jobb for oss staller ni val upp och hjalper till?;)

We have been walking for 6 days now and I can understand why Le Puy is the most popular route of the four in France. It reminds of the swedish fjallen, though more little villages, people and animals along the route. The area changes all the time from flat landscape to high mountains and deep valleys. Right now we're in between four mountainranges which makes the views outstanding. Yesterday was the most beautiful day til now with clear blue skies and snowwhite mountaintops. Inte is totally happy in this atmosphere. I don't know how many times she said "Natta, here we can build a house!" during the day haha. Imagine we've only been walking for one week. Many km and new sights are waiting. I wonder how many houses we will have on all different places in the world and along all the other pilgrimroutes.

/Nathalie

De forsta dagarna har vi vandrat tillsammans med en kanadensisk kvinna och en fransk familj som ocksa borjade i Le Puy. Det ar kul att andra ocksa valjer att vandra den har tiden pa aret och att det finns sallskap pa vagen. Men efter att ha varit pa leden tillsammans med andra ar det nu ocksa skont att 'ha leden for sig sjalv' ett tag. Upplevelsen blir annorlunda beroende pa vilka man har bakom eller framfor sig. Kanadensiskan holl ungefar samma fart som vi vilket gjorde att man antingen far vanta ett tag eller ga pa i jamnt tempo hela dagen for att kunna vara lite for sig sjalv. Kanner man for att fora ett samtal kan man saklart ga tillsammans, men blir man lite tokig pa 12-aringens pladder om videospel far man hitta ett satt att skaka av sig dessa trevliga manniskor. Efter dagar av ensam vandring ar det valdigt kul att fran langt hall se ett gang ryggsackar som sedan visar sig vara tre familjer med barn i alla aldrar som ar pratglada men som man inte blir fast vid. Det blir moten med alla mojliga manniskor. Som t.ex en kille som kom vandrandes, tog sig tid att prata lite kort och sedan, innan aterupptagning av sin vandring tog sig friheten att fa med sig en annans choklad: "Can I just have a piece of your chocolate", mer som pastaende an fraga. Da han lugnt gick ivag var vi utan att doma val anda lite forvanade samtidigt som det kandes roligt att livet for vissa manniskor ar sa enkelt. Vi ser fram emot att mota alla dessa olika sjalar.

The first days we were walking together with a canadian woman and a french family that also had started their walk in Le Puy. It's nice to meet other people walking at this time of the year and to have some company on the road. But after we had been walking together with these people it was nice to also have some time alone. Depending on who is ahead or behind the experience is different. The canadian pretty much had the same speed as we had which meant that we either had to wait and not walk to fast or walk on all day to stay ahead. If feeling of talking there is of course the opportunity to walk together with others, but when you get tired of the 12 year olds stories about videogames you will have to find a way to get rid of those nice people. After days of lonely walking it's a nice surprise to see a couple of backpacks in the far away sight which later appear to be three family's with children in all ages, talkative but no people you get stuck with. We get to meet people of all different kinds. Like for instance a guy who came walking, took some time to talk a little and before continuing his walk felt free to get some of our chocolate by 'asking' "Can I just have a piece of your chocolate" more as a claim than a question. While he walked on he left us a little surprised and at the same time realizing how simple life is for some of us. We are looking forward to meet all those different kinds of souls.

/Inte

Har kommer tva bilder pa 'Modell Inte'! Nar vi var i Vezelay fick hon kontakt med en fotograf som det visade sig ville ta foton pa henne. Smart kille som sag hennes naturliga skonhet:) Jag hade turen att se detta live!

Here are two pictures of 'Model Inte'! In Vezelay she got contact with a photografer who wanted to take some photos of her. Smart guy who saw her natural beauty:) I was lucky to see this live!

Dagarna har gatt fort sedan jag bloggade sist. Vi ar fortfarande kvar i byn Saizy, har i Frankrikes mitt. Tanken var att vi skulle stanna en vecka och sedan fortsatta var cykling men det har blivit andrade planer.

The days have gone fast since I wrote the last time. We're still in the village Saizy, here in the middle of France. The idea was to stay one week and after that continue our biketrip but we've changed our plans.

Forra torsdagen tror jag det var, var vi mitt uppe i att gora cyklarna rena och redo for ett fortsatt aventyr da Inte fragade mig "Nar du tittar pa cyklarna nu, kanner du dig sugen pa att satta dig pa sadeln igen?" Vi hade pratat tidigare om att nar som helst pa vagen kan det vara sa att vi vill hitta pa nagot annat, att vi vill fortsatta var resa pa ett annat satt. Forvanad over fragan fast samtidigt lattad over att den kom upp svarade jag lite halvt tvekande "Nja...inte speciellt faktiskt." Tankarna borjade snurra runt lite i huvudet, jag har varit sa installd pa att vi ska cykla ner till Spanien att jag inte riktigt tillatit mig sjalv att tanka nagot annat. Darfor gjorde foljdfragan mig annu mer stalld "Vi ska inte gora nagot annat da?" Medan Intes installning var hur spontan som helst var min den motsatta. Fast det tog inte sa lang tid innan jag iallafall erkande for mig sjalv att cyklingen kandes over for nu och att det var okej. Att andra hela min framtidstanke for de kommande manaderna behovde lite mer tid. Men det kandes ratt att fortsatta var resa pa ett annat satt. "Ska vi kopa en bat? Eller en liten bil? Eller ska vi ta oss vidare pa egna ben?" Det mest realistiska for nu var det sista alternativet, men det betyder inte att de andra alternativen ar uteslutna for senare:) (Pa nagot satt ska vi ju ta oss tillbaka till Sverige ocksa...)

I think it was last thursday, we were in the middle of bikecleaning when Inte asked me "When you look at the bikes, do you feel excited to continue biking?" We had been talking about that we anytime, anywhere would like to continue our travels in an other way. Surprised over the question, but at the same time relieved over the fact that the question had been brought up, I answered a bit hesitating "Hm...not really actually." My thougts started spinning in my head, my mind had been so focused on biking all the way down to Spain that I had not allowed myself to think differentely. For that reason I got even more confused by the following question "Maybe we should do something else then?" While Inte felt very spontanious I felt the opposite. But it didn't take long before I confessed for myself that the biking was over for now and that it was okey. But to change my whole picture for the next coming months needed some time. After a while of discussing wether we should by us a boat, a car, or if we just would get moving on our own feet we chose the last and, for now, most realistic alternative. This doesn't mean though that the others are no possibilities for the future. (We somehow have to make our way back to Sweden, right...)

Sa klart behovdes lite praktiska saker ordnas, forst och framst att vi kan lamna cyklarna har hos Nora & Sam, samt att vi behovde fa nagra saker skickade fran Sverige. Och den mesta aktuella fragan var, vart ska vi halla hus fram tills att posten anlander? Som tur var stallde Nora & Sam upp for oss och tillat oss att fa stanna hos dem tills dess. I gengald ville vi fortsatta hjalpa dem med deras alla mojliga projekt har pa garden. Ni kan kolla in Sams blogg har: www.chezdavid.over-blog.fr

Of course some practical things had to be done. Like if we could leave the bikes here at Nora & Sam, and we had to get some things sent to us from Sweden. Then the most important thing, where would we stay until the package had arrived? Fortunately Nora & Sam helped us out by letting us stay at their place one more week. To make it up for them we wanted to help some more with all the different kind of projects they have here. You can check Sam's blog here if you want! www.chezdavid.over-blog.fr

Har ar Inte in action med att gora eld i spisen.

Inte in action with making a fire. 

For det behovs det mycket ved nar vindarna blaser kallare.

For that you need a lot of wood when the wind is getting colder.

Underbar utsikt fran huset.
Wonderful view from the house.

Mysstund
Cozy time

Inte stack ut en morgon och tog vackra bilder pa omgivningen.
Inte went out one morning and took beautiful pictures.

Hardworkwork

Men hart arbete lonar sig i slutanden!
But hard work pays back in the end!

I helgen tog vi en utflykt till en jattemysig stad 20 km bort, Vézelay, for att kanna pa vandring.
In the weekend, we made a trip to the very nice little town 20 km away, Vézelay, to feel how it is to walk a longer distance.

  "Feels like flying!"

Vackra hostfarger i parken.
Wonderful autumfeelings in the park.

En kopp kaffe pa ett jattemysigt café.
A cup of coffee on a very very cozy café.

Pa vagen tillbaka lunchade vi medan vi kunde se Vézelay pa langt hall.
On our way back we could se Vézelay far away while we had some lunch.

Ett av vara projekt: att sla ett hal genom vaggen for att roren till vattnet skulle komma igenom.

One of our projects: making a hole in the wall to have the waterpipes coming through.

Sa det som hander nu ar att vi *hoppas* att paketet kommer imorgon sa vi kan ta oss vidare. Planen ar att borja vandra till narmaste stad for att sedan ta taget soderut, ungefar till gransen mellan Frankrike och Spanien. Dar ska vi borja vandra Santiago de Compastela. Det ar en pilgrimsvandring som man kan borja i stort sett var som helst i Europa for att sedan na malet i norra Spanien. Ni kan se var de olika vagarna gar till Santiago har nedan. Vi befinner oss just nu nara Vézelay och kommer formodligen vandra ner till Nevers (lila leden) for att darifran ta taget ner sa att vi kommer ungefar till gransen. Darefter kommer vi att folja den gula leden sa lange vi vill och kanner for, den ar sammanlagt 800 km. Efter nagon vecka kanske vi Wwoofar (Wwoof ar en organisation som gor att man kan arbeta pa olika platser i hela varlden i utbyte mot mat och boende), arbetet kan variera fran olivplockning, djuromhandertagande till byggnadsarbeten, beroende pa vad just den familjen eller garden behover. Det ar vara planer just nu men de kan alltid andras pa vagen. :)

What's happening now is that we really hope that the package will arrive tomorrow so we can start walking. The plan is to walk to the closest town with a trainstation which can take us south to the boarder between France and Spain (a little bit before the Pyrenées). from there we will start walking to Santiago de Compastela, it's a pilgrimage that you can start about everywhere in Europe to later reach the goal in Santiago de Compastela. You can see where the different paths are here below. We're close to Vézelay right now and will probably walk down to Nevers (the purple path) and from there take a train south. By the Pyrenées is it starting a yellow path (which is the one we will take) to Santiago, as long we want of course. The yellow path is about 800 km, maybe we'll Wwoof along the way. (Wwoof is an organisation who makes it possible to work on different places over the world and in exchange get free food and accomondation). The work is varied, it can be farms with olives, animals or buildningprojects, whatever the family/farm needs. That is our plans for now but they can always change along the way. :)

Godkvall allesammans!
Have a nice evening!

Det aldre trevliga paret gav oss mycket energi och nar det var dags for att cykla vidare pa morgonen packade dem med oss lackerheter att ata under dagen. Tillsammans med solskenet var vi mer an redo for att fortsatta farden. Temperaturen steg till 25 grader och vi fick farg i ansiktet, harlig dag helt enkelt! Det var till och med sa varmt att Inte tog sig ett dopp nar vi kom fram till kvallens taltplats. En jattemysig plats vid vattnet dar husbilar och tva batar stannade for natten. Redan nar vi kom dit satt  alla ute och solade.Vi fick kontakt med ett jattetrevligt aldre engelskt par och det ar sa kul att dela sina resupplevelser med andra som ocksa ar pa vag. Det ar faktiskt lite trakigt att vi inte har traffat en enda langfardscyklist an sa lange, kanske ar det for att ingen vill campa vid den har arstiden...  

Wow, coolingar som anvander sjalvutlosaren!

Rolig bild, ser ut som jag har bytt identitet och klippt haret;) Typ som en undercover cop...on a bike...

Den mysiga campingen, det hade varit en san varm dag att vi tog ett dopp lite tidigare pa kvallen

En otalig fiskare som inte skulle fanga annat an stora fiskar...dock akte han hem fisklos...

Nar vi kom fram till den punkten dar var karta leder rakt och dar man kan svanga av till hoger mot staden Dijon valde vi att lamna leden och kora mot Dijon. I en liten by ca 120 km vaster om staden skulle vi namligen vila och umgas hos nagra vanner. For att komma dit fick vi lov att cykla genom Dijon for att hitta ratt riktning till malet, Saizy. Det tar alltid mycket energi och tid med tva klumpiga cyklar i stora stader, trangt med folk och aven sa himla mysigt att man egentligen vill upptacka dem lite mer. Cykelvagarna ar ocksa oftast krangliga da trottoarerna ar alldeles for hoga for att kora ner med cykeln pa och bilister som kor som galningar. Det var nara att en bil holl pa att kora pa mig precis innan vi var ute ur Dijon, jag havdar fortfarade att det var karringen i bilen gjorde fel trots att jag kan ha haft rott ljus...Aja vi tog oss overlevande ut ur den staden ocksa:)

Hostfargerna skildrar landskapet mer och mer

Under en viss period av dagen hander det lustiga saker med mig. Antingen far jag overenergi (Inte anser snarare att det ar en typ av storning) eller sa hallucinerar jag. Som bilderna har ovanfor visar kanske jag ibland har lite for mycket energi i mig men det ar ju bara bra! Fram tills att jag satter mig pa cykeln igen och en uppforsbacke vantar...(Inte tycker att det ar enda botemedlet...) En dag var jag sa bombsaker pa att jag sag en traktor i luften. Naja, det visade sig att det var nagot helt annat men man kan ju aldrig vara saker! 

Dagen slutade i byn Malain dar vi knackade pa ett hus da det inte fanns nagan campingplats. Och med flytet pa var sida och tack vare Intes franskkunskaper fick vi oss en hotellnatt, gratis. Gubben som oppnade dorren hade namligen en hel overvaning ledig och sa " Ni far garna talta i tradgarden ocksa men overvaningen star tom och for mig far ni garna anvanda den." Sjalvklart passade vi pa att fa sova inne! Nar vi sedan kom ner for att laga mat fragade han om vi ville vanta till klockan sju och ata middag med han och hans fru. Sjalvklart tackade vi inte nej till ett sadant vanligt erbjudande och efter en treratters var vi matta och belatna:) Pa morgonen darpa sa han valdigt fint till oss; "Att ni kommer och knackar pa hos oss nar ni ar pa resande fot forgyller var samvaro." Det ar sa himla kul att veta att dessa moten uppskattas minst lika mycket av de som ger oss en plats att sova pa och mer dartill. Trots att man ar totala framlingar kanns det som att man ar en del av deras familj och att man har minst lika mycket dar att gora som dom. Trots att jag inte ens kan kommunicera pa deras sprak gor det ingenting, man ar lika uppskattad anda. 

Rummet pa overvaningen dar som vi fick lana for natten

Utanfor fonstret

Det trevliga franska paret tillsammans med mig framfor deras hus, dock ar jag utan morgonrock...

Tyvarr maste vi lamna dessa varma och valkomnande manniskor och fortsatta var fard till nya platser. Men istallet har man ny energi i bagaget och trevliga moten att minnas vilket gor att cyklandet blir valdigt roligt. Den nya dagen ledde oss fram till den lilla staden Saulieu. Vi klarade oss undan regnet hela dagen och taltade pa en camping. Dagen darpa ville regnet inte skona oss. Men med vetskapen om att vi pa kvallen skulle vara framme i Saizy och hos vara vanner var det inte sa farligt. Efter lunch hade vi 20 km kvar och efter hela formiddagen bestande av uppforsbackar och trotta ben gick de forsta 17,5 km sa bra att vi till och med sjong i sporegnet. Nar skylten "Saizy 2,5 km" visade sig i vagkanten var det en enda lang uppforsbacke, jag kan saga sa mycket som sa att da sjong vi inte...

Kissepaus...

Framme i Saizy och Nora&Sam. Det vantade en baddad sang pa oss i ladan som de haller pa att bygga om, vi var bara glada over att inte behova talta nar regnet oste ner utanfor:) 

Hej hej igen!

Forsta dagen visar sig vara svar for oss att komma ivag pa. Eller sa var det kanske bara for att vi hade det sa mysigt hos Intes pappa...:) Men efter valdigt manga bitar mango cheescake (far ju passa pa!) satt man ater igen pa den dar saken pa tva hjul med en ganska obekvam sak att placera baken pa och ett styre att luta armarna mot. Den blir ens basta kompis i vatt och torrt, uppfor och nerfor. Eller ja typ, vi har val nagra brak da och da nar bromsarna tjuter och nar pendlingen gar sa forbaskat sakta i uppforsbackarna...det finns nagra stunder da jag skulle vilja saga upp vanskapen och saga hejda men som tur ar existerar dessa tillfallen valdigt sallan. For det mesta ar jag lycklig tillsammans med cykeln, den leder mig till underbara platser, gor att jag lar kanna folk och kulturer pa ett speciellt satt och bidrar till en helt fantastisk resupplevelse. Sa jag tror jag varnar om var vanskap ett bra tag till   

Vad har vi varit med om under de sista tva veckorna da? Jo, vi paborjade alltsa cyklingen igen den 25 sep och lamnade Intes pappa i Wijchen. Redan dagen darpa korsade vi gransen till Belgien och helt plotsligt byttes Hollands platta landskap ut mot belgiska berg. Dock inte sa hoga mot vad som vantar i Spanien men for en Olandstjej var de tillrackligt hoga och cyklingen blev genast mycket tuffare. "Halla, det fick ju sa fort i Holland, vad hander nu??" Motvinden gjorde ocksa sitt de tre forsta dagarna da var sydliga riktning ar rakt in i vindens famn. Och den tredje dagen nar vi hade ca 20 km kvar att cykla oppnade sig himlen och slappte ner allt regn den hade pa lager. Men "efter regn kommer solsken" som det harliga gamla ordspraket lyder, och det gjorde det pa manga olika satt! Med dyngsura klader och ett redan blott talt forsokte vi hitta en taltplats. Om det ar brist pa camping i omradet vi befinner oss brukar vi fraga pa hos folk om de mojligen har en grasplatt att lana ut. Helst ska de ha leksaker pa garden eller andra tecken pa att det finns barn i huset for att det ska kannas tryggt. Och denna kvall ringde vi pa hos en familj erbjod oss allt fran en grasplatt, till en plats under tak, till att lana ut hela deras garage. Och inte nog med det,  vi fick hamburgare, kaffe, efterratt, dusch, frukost och bevisade att belgiska manniskor ar vanliga! Vi lamnade en teckning med nagra ord for att visa var tacksamhet. 

Dagen darpa bjod pa fina cykelvagar och staden Namen (Namur pa franska). Natten spenderade vi pa en camping bara nagra kilometer darefter och hade sallskap av en 23-arig kille fran Belgien som fyra dagar tidigare hade paborjat sin vandring ner till Santiago de Compastella i norra Spanien. Han hade ocksa cyklat mycket tidigare, kanske kommer vandring bli mitt nasta aventyr...?

Efter tva dagar med manga cyklade kilometer satte bergen kappar i hjulen for mig. Jag forsoker fokusera och ta det lungt uppfor, njuta av utsikten men det ar sa tufft! Men det ar som Inte sager "Toppen ar vard varje uppforsbacke" Eller som jag ser det "Det ar vart uppforsbacken nar man far cykla nerfor". Skamt a sido, bergen ar fantastiska och trots att mina lar ibland vill att jag ska stanna och ga med cykeln ar det en harlig och duktig kansla man kanner i kroppen nar man nar toppen och far ta del av alla otroliga vyer.

En dag lunchade vi vid en fotbollsmatch. Giriga och kampandes fransman samlade pa en plats for att sparka boll. Det ar allt en harlig sport. Efter att ha cyklat igenom ett flertal byar dess for innan utan att skymta en enda sjal forstod vi nu att det var vid fotbollsmatchen alla hade samlats. Fotbollskulturen ar annorlunda i Frankrike, man tar en ol och pratar med varandra, hejar pa och gor det hela till en social handelse. Oavsett nivan pa sjalva fotbollen. Det var roligt att fa uppleva den dar gladjen som fotboll skapar, vi saknar den allt. Men vi ska se till att vi kan trana med nagra spanjorer i vinter:) 

Den 4 okt ville vadret utmana oss ordentligt. Cyklandes pa hog hojd i storm var det nara att vinden slog omkull oss fran sidan. Men vi tog oss igenom det ocksa och hamnade till slut vid lugnare vader langs en kanal dar vi glatt kunde cykla pa medan nagra engelsman vantade pa att deras bat skulle fa aka igenom slussen. Vi valde att stanna dar och ata lite lunch, vad vi inte hade koll pa var att det var sondag och att nastan Alla franska matbutiker och bagerier ar stangda. Helt plotsligt bestod dagen av att finna brod nagonstans pa vagen. Sammanlagt tog det oss 5 timmar att till slut hitta en liten "boulangerie" som oppnade precis nar vi kom forbi. Har ar det riktigt lustiga oppettider. Affarer har oppet pa morgonen, stanger mitt pa dagen och oppnar igen pa kvallen, hellustigt! Naja, vi var glada att vi hade brod igen, tyvarr tog jag inte nagot kort pa vart inkop men jag kan lova att vi aldrig kommer lata de franska oppettiderna gora oss brodlosa igen! 

Efter det tuffa brodsokandet och hungriga magar hade vi nu gott om brod och kvallen visade sig bara bli battre. Vi fragade en gubbe om det fanns nagon camping i byn och han erbjod sig att kora sin bil framfor oss och visa vagen dit. Det var en kommunal  camping anda uppe pa toppen av berget och efter mjolksyra (gubben trodde att vi kunde cykla lika fort som han korde i uppforsbacken) var vi antligen framme. Det var en fin plats men vi var helt ensamma. Men odet var pa var sida da tva aldre kvinnor kommer gaendes och berattar att platsen inte ar sarskilt trygg for tva tjejer eftersom de unga killarna brukar komma dit pa kvallen for att dricka och roka. Istallet erbjuder sig en av dem att ta med oss hem till sig dar vi kan talta i hennes tradgard. Tacksamma foljde vi med henne hem och satte upp taltet. Efter en timme kom hennes gubbe hem och var annu gladare over att vi var dar, han var sa sot att han ville ta ett kort pa oss som souvenir:) De bjod oss aven pa middag och dessert och massa dartill!

Och har kommer blandade bilder fran hela veckan!

Mysig minicamping

Lunchstund pa friluftsbutiken Bever

Dimmig morgon

Visst ser det ut som en tavla!

Speciellt hus omgivet av vaxter

I skrivande stund befinner vi oss fortfarande i Holland hos Intes pappa. Planen var att fortsatta var cykling i mandags men vara kroppar var inte redo for det. Nar man tar sig fram pa cykel fokuserar man sig garna mer pa malet an sjalva cyklingen, speciellt nar malet ligger nagra tusen kilometer bort. Eller atminstone har jag erfarit det efter vara tva forsta veckor. Spanien, Spanien, Spanien...jag vill till Spanien! 

Eller jag ar nog san med det mesta, jag har ganska svart for att bara chilla och ta det som det kommer, helst vill jag veta hur precis allting ska bli. Dock fungerar det inte sa nar man cyklar eller overhuvudtaget reser for den delen. Det kan alltid handa nagot oforutspatt bade negativt och positivt. Till exempel kan taget ga sonder, cykeln fa punka eller man rakar ut for en olycka. Eller som nar vi letade efter camping en kvall i Holland, det borjade bli morkt nar vi fick det konstaterat for oss att den inte ens existerade. Da fragade vi en man om vi kunde talta nagonstans och vips sa ringde han en granne som tog emot oss och erbjod oss ett stort hus att sova i over natten. 

Relax, taaaake it eeasyy!

Vi har varit ivag i en manad och man lar sig sa mycket om sig sjalv och andra nar man hela tiden befinner sig i nya och olika omgivningar. Bara att cykla en vecka i Sverige eller Tyskland som man kanske tanker inte ar nagot speciellt racker! Genom att upptacka nya saker i varlden ger en nya perspektiv pa saker och ting. Att man kan kanna sig som hemma efter nagra timmar hos framlingar, hur andra personers vardagar ser ut och vad man kan lara av varandra. 

Cykling ar kravande och inte sarskilt socialt under stora delar, man sitter i samma stallning hela dagarna och man vet aldrig nar det kommer en backe eller supermarket. Som nyborjare ar inte bara cyklingen nagot nytt utan aven alla timmar man spenderar genom att pendla med benen, runt och runt, om och om igen. Man har mycket tid for att tanka och rytmen ar valdigt viktig att balansera mellan fart, mat och somn. Efter nagon vecka blir det ens vardag och det var inte forran vi kom till Nijemegen som jag forstod hur mycket jag tyckte om det, nar "pavag-vardagen" byttes ut mot "hemma-vardagen". Fast nar man cyklat ett tag behover man varva ner genom att sova, ata och gora absolut ingenting. Utomhusaktivitet och 70-110 km cykling per dag nar man som vi precis har borjat kraver mycket energi, mycket mer an vad jag trodde. 

  Det var ett spackat besoksschema vi hade forra veckan som vi planerat att stanna i Holland. Det blev helt enkelt for mycket pa en gang, massa nya intryck och samtal (pa ett annat sprak for mig) ar kravande. Kroppen tog ut sin ratt och vi blev sjuka de sista dagarna. Vi bestamde oss da istallet for att ta en vecka till for att bara ladda batterierna. Jag har insett att cyklingen ar precis lika vardefull som malet, om inte mer. Planen, (som alltid kan andras) ar att fortsatta cykla imorgon vidare mot Belgien.

Vi tar dagen som den kommer :)

Vi har ju som sagt ingen dator med oss sa det kommer formodligen att droja ett tag innan ni hor nagot fran oss igen.

Time will tell.

Till dess vill jag skanka en massa kramar till mina nara och kara dar hemma!   

Och till er andra en   for att ni vill folja vart aventyr!